Dagens Nyheter – 15 juli 1874, sida 1

han genomlefvat, under det att munkarne med förvåning och intresse lyssnade till den pittoreskt hänförande framställningen. Och när han omsider slutat sin berättelse, var hans mål vunnet — han hade erötrat dem. De åtskildes och gingo hvar och en till sin cell; men ingen fanns ibland dem, som längre hyste några tvifvel om hans redlighet. Alla ansågo honom vara hvad han ock i sjelfva verket var, en modig, genomhederlig man, som sett lifvet från många sidor, som slitit mycket ondt, men ock njutit mycket godt här i verlden, och gom i allt sitt görande och låtande städse varit ledd endast af sin pligtkänsla och sitt goda hjerta. De kände icke sig sjelfva tillräckligt för att ana att just den, och endast den, som eljest var en menniskovän och vid alla tillfällen ställt sig på rättvisans rida, kunde komma att behandla dem såsom fiender. — Kom! hviskade Erceldoune, då han passerade umbriern; och om ni kan taga med er litet socker och ett par citroner, skall ni komma att tro er vara i paradiset i natt. — Tyst, min käre son, det går icke an att tala så ogudaktigt, mamlade portvakten med förtjust min. Jag kommer och skall taga med mig det ni nämnde, såvidt jag ej blir ertappad i skafferiet. Era berättelser voro högst angenäma att åhöra; men jag började verkligen tro att priorn aldrig skulle låta er gå.