Dagens Nyheter – 14 juli 1874, sida 1

Den ungerske ädling, till hvilken han skref, och som, efter hvad han erinrade sig, bebodde en villa några mil från det ställe, der han för tillfället befann sig, var en rik, frikostig man, som egnade större delen af sin tid åt nöjet, och som — Erceldoune visste det väl — gerna skulle ha gjort vida mera för honom än det, hvarom han nu bad. Ernst von Anselm och FErceldoune hade en gång ombord på ett segelfartyg midt i Atlantiska oceanen tillbragt en förfärlig natt tillsammans. Stående rygg mot rygg, hade de försvarat sig mot en legion afgrundsandar, en manstark besättning, som sammangaddat sig för att taga deras lif och det stora penningebelopp de medförde. De hade vid detta tillfälle genom mod och skicklighet lyckats bringa sina många angripare till undergifvenhet samt dymedelst återställt ordningen ombord; men i och med detsamma var dem emellan ett sådant vänskapsband knutet, som varar genom lifvet. Den lille savoyarden aflägsnade sig med otrolig hastighet, hållande det stora guldmyntet i sin hårdt tillslutna hand. — Jag skall komma tillbaka som en rik karl till de mina, sade han inom sig, helt förtjust vid tanken på den stora summa, han hade att vänta sig, derest han lyckades riktigt uträtta sitt ärende. Han hade rätt ty säkerligen fanns knappast så mycket pengar i hela den by, der