Dagens Nyheter – 14 juli 1874, sida 1

Eljest kan jag svårligen förklara era lifliga känslor för en främmande qvinna. — Förklaringen är lätt funnen, och den lyder sålunda: hon är en qvinna, och ni äro vilddjur! Hvilken man med hjerta i bröstet skulle kunna höra en sådan nedrighet omtalas, utan att förtörnas? Det var väl för er alt piskan föll ur er hand; annars skulle jag ha skakat lifvet ur er, der ni ritter. Umbriern ryste. — Ja, jag tror er nästan derom, sade han. Men nu måste jag lemna er; mina pligter kalla mig. Hvad angår konjaken, som vi ville bjuda mig på, skall jag i afton efter qvällsvarden infinna mig i er cell, för den händelse ni ej tager tillbaka ert löfte. Han aflägsnade sig skyndsamt, angelägen om att så fort som möjligt komma ifrån det uppretade lejonet; och Erceldoune stod allena i solhettan, besvärad af en isande kallsvett. Han var utom sig; likväl insåg han att hvad som skuile göras måste göras snart. Under det han sökte reda sina tankar, fick han höra en röst sjunga på något afstånd. Han vände sig om och varseblef en gosse, en liten savoyard, som framgick utefter skogsbrynet med en apa på sin axel. Erceldoune sprang genast för att möta honom. När han kommit honom helt nära, framtog han ett stort guldmynt och sade: IDALIA. IL 10