Dagens Nyheter – 13 juli 1874, sida 2

fd — ingenting utom att det är min pligt att lyda dem som äro ställda öfver mig. — Hvad har man då sagt er om denna qvinna? — Att bon förnekar Gud och vill åstadkomma uppror mot den lagliga öfverheten — att hon är en mycket ond och mycket farlig menniska. . — Och hans helighet af. Villaflor göker nu, manad af sitt. nit för sanningen, återföra henne i kyrkans sköte? Umbriern märkte väl ironien; men han svarade dock: — Javisst, min son. Och det vore ju i hög grad glädjande, om hon blefve en bättre menniska. Men sannerligen säger jag... — Huru? Kan en prest tala sånning? — Tyst, min son; ni får icke yttra er med en sådan bitterhet om Herrans tjenare. Jag ämnade säga — munken fortfor, medan han talade, att gnaga och suga på ett saftigt ben; och hans kinder voro rödare än vanligt — att när jag såg på henne, blef jag belt underlig till mods. Jag vet icke; om den onde sjelf förlänat henne en farlig tjuskraft eller buru det är, men sådana ögon som hon har kan jag icke erinra mig någonsin ha skådat. -O, heliga Guds moder! hon har en fruktansvärd skönhet! Också tappade jag piskan, när hon skulle hudflängas för sin uppstudsighet. Jag blef all. delessom förlamad, Jag kunde icke — jag kunde icke.