Dagens Nyheter – 13 juli 1874, sida 2

FJERDE KAPITLET. Knappt hade Erceldoune den följande morgonen återkommit nt i fria luften, för att på nytt börja arbeta för klosterpersohalens räkning, förrän hans blick sökte detfönster, der han dagen förut sett sitt hjertas Kerrskarinna. Men Idalia syntes icke mera till; förgäfves kastade han gång efter annan sina ögon på fönstret — allt antydde att den lilla cellen derinnanför i dag var tom: Så förböll det sig ock verkligen. Fången hade blifvit förd till ett annat rum, der intet fönster fanns, och i hvilket dagern inträngde: endast genom en mängd små runda hål borrade i stenväggen, ett rum dit inga oinvigdas blickar kunde nå, och hvarifrån inga nödrop kunde höras. Att måla Erceldounegs bedröfvelse, hans harm och förtviflan, när han märkte att hon var borta skulle här tjena till intet. Vare nog sagdt, att han förblef öfvertygad om att bon i alla fall gömdes inom klostret, och att han beslöt stäfja sin förbittring samt fortfarande följa den plan, han redan uppgjort för sitt tillväxagående. Sedan han varit i verksamhet några timmar, kom umbriern ned till stranden med