-— 66 — Han talade i en något tvär ton, emedan han ville afskräcka den nyfikne munken från att fortsätta sitt förhör. a Och då denne icke. desto. mindre gjorde min af att vilja framkomma med en ny fråga, yttrade han: — Nu går jag till mitt arbete. Den, som vill någonting uträtta här i verlden, måste låta bli att prata onödigtvis. Härpå lemnade han den gamle ordensbrodern samt begynte ordna sina nät. Under hela dagen arbetade han som en slaf, ty han insåg nödvändigheten af att söka tillviona sig klosterpersonalens välvilja genom att riktigt visa hvad han dugde till. Och i afseende på de bestyr, han här åtagit sig, var hans duglighet utomordentlig. Ingen möda sparades; men så var ock lönen han väntade sig mycket stor. 4 En annan omständighet, som sporrade honom till otroliga ansträngningar, var medvetandet att hon från sitt fönster såg huru han arbetade, huru han sträfvade för att kunna tjena henne. Från sin dunkla, tysta stenbur blickade hon sjelf osedd på honom, medan han under hela den heta sydländska sommardagen fortfor att egna sig åt sitt mödosamma värf; och dervid afspeglades i hennes ögon en djup bedröfvelse, och tunga suckar banade sig väg öfver hennes läppar. — För sent! tänkte hon. För sent!