— 67 Solen sjönk såsem ett glödande klot och försvann bakom en diger molnbädd vid. horisonten; dagen var gången till. ända och dagsverket i och med detsamma fullbordadt. Derunder hade Erceldoune ensam samlat ett större förråd af fisk och fågel än alla munkarne i klostret hittills kunnat fånga på en hel månad. Begärligt fattade och tömde han en bägare, fylld med något slags, tarfligare vin, som hang vän portvakten räckte honom; och medan han drack, betraktade honom den gamle ordensbrodern med en nyfiken, deltagande, förundrad och afundsam blick., — Ni är trött, min son? Ah, hvilka lemmar, hvilken styrka ni har! Kom in, ni skall äta qvällsvard med oss; och sedan får ni sofva. Visserligen är det rum, som blifvit stäldt till er disposition, ingalunda trefligt; men vi ha inga bättre lokaler att bjuda på. Tag också med er den stora hunden, så vida han icke är farlig. En outsäglig glädje bemäktigade sig Erceldoune. Så hade han då hunnit så långt, att han fick inträda inom de fängelsemurar, som gömde henne! Han klappade hunden sakta på hufvudet och ålade honom med en varnande blick att vara tyst. Det kloka djuret förstod honom nu såsom alltid och följde munken, utan att, gifva .det ringaste ljud ifrån sig. i Några branta trappsteg, huggna i sjelfva