Dagens Nyheter – 11 juli 1874, sida 1

klippan, ledde från stranden upp till klostret, hvars ingångsport var af ek, jernbeslagen och mycket låg. Att med våld sönderbryta denna port skulle varit hardt nära omöjligt: När den öppnades af munken, vände den sig på tina rostiga gångjern med ett starkt gnisslande läte: ; — Stig in, min son! Erceldoune böjde sitt hufvud — ty han kunde icke gå rak genom denna port — ock inträdde i en nästan alldeles mörk, hvälfd gång. Pörten slogs igen; den väldiga nyckeln vreds om i låset, och i och med detsamma utestängdes den dögide dagen och den lefvånde verlden. — Denna väg, min son, sade munken, i det han vek af åt venster: och följde en körridor, som ledde till klosterbrödernas sofrum, ett stort antal små celler äf sten, belägna bredvid hvarandra: Madrasser, innehållände hö eller halm, lågo på golfven i dessa celler, hvilkas hakna väggar dröpo af fukt. Cistercienserna i denna lokal voro mycket fattiga; och Giulio Villaflor, under hvars uppsigt klostret stod, tyckte om att hans underordnade späkte sin lekamen, isynnerhöt att allt hvad munkar heter förde ett asketiskt if. Märkte Ban någon gång att en afvikelse skett från de stränga reglor hån föreskrifvit, blef detta felsteg med fruktangvärd hårdhet bestraffadt. Portvakten, med hvilken Erceldoune for