denna eftersökta fisksort ger kustbefolknins en tillfälle till ganska god inkomst, liksom örhållandet är med sillbankarne i Nordsjön. Man finner också i allmänhet hos befolkningen på Frankrikes sydkust och Spaniens ostkust ett visst välstånd, för hvilket den har att tacka denna lilla fisk, som icke allenast afsättes i ofantliga qvantiteter i alla länder, utan äfven utgör kustboarnes hufs vudsakliga födoämne. De förtära den såväl färsk som insaltad. Sätten för dess könservering äro för öfrigt mångahanda; fransmännens — vi hade så när sagt medfödda — talang i allt som rör anrättningar för gommen har icke heller härvidlag förnekat sig. Den franska anjovisen har också rykte om sig att kunna reta aptiten. — Grekerna och romarne, hvilka fästade så mycken vigt vid kökets och bordets angelägenheter, tillredde af anjovisen ett slags sauce-piquante, som begagnades till flera rätter. I Italien användes ännu i dag allmänt en dylik anjovis-sås, hvilken äfven af de parisiska kockarne betraktas såsom ett ovärderligt hjelpmedel för att förhöja smaken på åtskilliga anrättningar. En blind skådespelare. Om skådespelaren Weilenbeck, en af de mest framstående å hofteatern i Meiningen, skrifver en t korrespondent till Breslauer Zeitung: Det är endast delvis bekant att ett fruktansvärdt öde sedan tre år tillbaka gjort honom — helt och -bållet obotligt blind. En sällsam syn är det att se honom i fullaste själskraft på scenen. Ingen af dem, som äro okunniga om hans blindhet, kunna det aflägsnaste ana att hans vemodigt glänsande ögon ej förmå att i sig upptaga ens den minsta ljusstråle. Den lokala kännedomena af scenen har följt honom i hans natt, så att han tror: sig se hvarje steg som han gör. Vid nya roler beflita sig hans kamrater om att göra honom kroppsligt bekant med fältet för hans andliga verksamhet. Jag förskräcktes, när jag såg honom bestiga trapporna till en tron och med säkerhet och värdighet taga plats på densamma och jag andades lättare, när allt lyckades. I konstaärligt hänseende är Weilenbeck en mästare. Jag-ser, sedan mina ögon slocknat, allt klarare och bättre med hjernans nerver. Lifvet koncentrerar sig i mitt hufvud, ostördt, oförvirradt af den yttre verlden, som är död för mig. Det låg en resignation i dessa ord, som djupt skakade mig. Weilenbeck är gon af ett österrikiskt finansråd i Fiume, Aase —-ÅXXXÅXÅXX ORON