Dagens Nyheter – 10 juli 1874, sida 2

— 358 — Orden undföllo henne ofrivilligt, der hon stod lutande hufvudet mot fönstergallret, under det att hunden framlockade alla ekon, som bodde i de kringliggande klipporna. Hon hade sett så mången omkomma för hennes skull; och hon ville så gerna att denne man gkulle bli räddad. Trots afståndet och det dunkla fönsterglaset kunde bon läsa i hans blick, som nu var fästad på henne och uttryckte, tydligare än några ord skulle förmått, hans kärleks värma och hans fasta tro. När hon såg huru det stod till i hans inre, fylldes hennes ögon med tårar, och hennes läppar darrade; en sådan kärlek hado många gånger förut blifvit henne egnad, men aldrig rört henne såsom nu. Hon hade sagt honom, att han icke kunde bli annat än olycklig genom benne; hon hade bedt honom frukta, förakta, hata, undfly henne; men intet hade förmått förringa hans hängifvenhet, döda hans kärlek. Hon erfor en outsäglig ömhet för honom, när hon såg depna trohet, som bestod hvarje prof. — Om ett ärligt anfall och ett lejons mod kunde befria mig, huru snart skulle jag då icke åter vara min egen! tävkte hon. Han kommer för: sent — ack, för sent! En tjenande broder visade sig i klosterporten. Han gick tör att hemta vatten ur en brunn, belägen i närheten af den åldriga