Dagens Nyheter – 10 juli 1874, sida 1

vilja i smyg beröfva oss vår fisk. Ni tycks riktigt förstå er på att knipa de nyckfulla, ostyriga djuren, tillade han med en suck. Vi meta ibland flera timmar om dagen och få intet. — Låt mig fiska åt er, fader, sade ZErceldoune. Hans röst var osäker, när han framställde denna anhållan, af hvars besvarande han trodde sitt öde bero. Men den ndre gaf lyckligtvis icke akt derpå. Erceldoune återtog: — Låt mig fiska åt er och gif mig till belöning logis för några dagar i klostret. Jag begär icke mera, — Ni är fattig, min son? — Ja, ganska fattig. — Och ni vandrar omkring för att söka ert uppehälle? — Under större delen af mitt lif har jag flackat omkring i verlden; — Verkligen? Ni ser ut att vara en hygglig karl; och om det förhåller sig så, att ni behöfver anlita kyrkans välgörenhet, så... Cisterciensern tvekade. Det kunde knappast gå an att vägra en person, som saknade tak öfver hufvudet, herberge i ett kloster; men å andra sidan hade priorn uttryckligen befallt att alla främlingar skulle behandlas med myeken försigtighet, och att man om möjligt skulle undvika att släppa in någon, som man icke kände,