Dagens Nyheter – 9 juli 1874, sida 2

i:samnma mån dess fina väderkorn mera och mera tydligt vittnade om att den kära herrskårinnan icke vär långt borta. Slutligen började hunden springa med stor hastighet, alltjemat hållände nosen nära istil marken: Dock blef Erceldöune icke efter — också han kunde springa snabbt, om det behöfdes. Sulla stannade ej förrän han befann sig invid klostrets mossbelupna vägg. Här lät han hörd ett förtvifladt skall, som genljöd i den stilla morgonen; ty från ett fönster högt öfver sig hade han sett ett par ögon blicka gånom jerngallret ned på den dystra nejden -— ögon -bvarta som natten, sorgsna som smärtan. Det vår Idalies ögon. Hon sätt i sin cell — denna kalla stenbur, i hVilken ljusets fiender instängt sin nyss fångade med sköna fjädrar prydda fågel. Hennes händer hvilado på granitskifvan, som var hennes enda bord; en kedja af stål fängslade hennes armar. Man hade ieke tillåtit henne att byta om kläder; ännu sopades det mögliga golfvet af hennes sidensläp och guldbroderierna, hvarined detsämma var siradt; det enda man icke försummat att taga ifrån henne var — hennes juveler.. Hon hade varit här sex dagar och sex nätter, en Bourbonernas och — hvad med rätta ansåg vida värre — en kyrhon. N cang fånge. röfsta föda bestods henne i Endast den y