Somliga tänkte visserligen, likasom Nicolo, att han mycket liknade en förklädd furste; men om ock en misstanke i detta afseende uppstod hos någon af de mindre enfaldiga byamännen, utplånade han densamma snart nog genom sitt frimodiga väsen och det kamratlika sätt, hvarpå han umgicks med dem. Så snart nätterna inbrutit och han icke längre observerades, lät han Sulla åter följa spåret från det ställe, der de senast lemnat det, och sålunda fortskredo de, fastän långsamt, i den rätta riktningen, Hunden var utomordentligt väl uppfostrad, och han förstod fullkomligt den uppgift, som var honom förelagd. För den sömn, de nödvändigt behöfde, användes dagens hetaste timmar; de slumrade då bredvid hvarandra på någon skuggrik undangömd, plats. På morgonen den fjerde dagen befunno de sig i en ödslig; dyster trakt, hvarest invid en träskartad sjö den mörka förfallna medeltidsbyggnad, till hvilken man fört Idalia, reste sig bland täta dimmor. Det var en qvalmig dag, d gra moln betäckte solen och luften kändes tryckande. Sulla fortfor ideligen att nalkas det grå underliga huset. — Här är ingen fästning, tänkte Erceldoune. Månne hunden far vilse? Men det kloka djurets rörelser blefvo allt raskare, dess ifver allt svårare att stäfja,