Dagens Nyheter – 8 juli 1874, sida 2

-— 40 Venetianarne voro nu bragta i säkerhet, och Erceldoune återkom — han var fullt förvissad om att ett hopplöst lidände väntade honom, men han ville underkasta gig detsamma för att få vara i hennes närhet, han kunde icke mera lefva utan henne. Grupper af fiskare stodo här och der på stranden, samtalande med allvarliga miner och en ovanlig nedslagenhet i sina blickar. Under det att Erceldoune framgick mellan dem, voro visserligen hans tankar nästan uteslutande hos Idalia; dock märkte han den bedröfliga stämning, som rådde öfverallt omkring honom, och han frågade en af fiskrasne hvad som var på färde. Det var ingen annan än den för honom välbekante man, hvilken8 broder han en gång räddat ur böljorna nedanför Tiberio. — Vi tala em grefvinnan Idalia, signor. — Har någonting händt henne? — Hon är arresteräd! — Årresterad? Slagen af förfäran; raglade han tillbaka såsom en drucken menniska. För ögonblicket tänkte han icke på att man kan arresteras för andra brott än sådana, som äro vanärande. — Ja, så säger man, signor, genmälde fiskaren med en suck. Om jdag varit närvarande, gratulerar jag den, som låtit sin hand komma vid henne. Det skeddei Villa Antina — iduti sjelfra palatset. Soldaterna sköto många, efter hvad jag hört berättag.