Dagens Nyheter – 8 juli 1874, sida 1

den jättestora hunden öfver korporalen och kastade denne till marken, der han förblef liggande såsom hade han varit död. Endast genom ett kvoytnäfslag, i rätta ögonblicket utdeladt, gjorde Erceldoune den andre af angriparne för tillfället oskadlig, och innan den tredje, handfallen som han var i följd af öfverraskningen, kom sig före med att sigta på honom, sprang han i svindlande fart, med hunden vid sin sida, genom porten och utför den i hundra bugter sig slingrande klippvägen samt försvann ur sigte. Erceldoune stannade först när han uppnått en plats, der han ansåg sig icke behöfva frukta att bli upptäckt af soldaterna, för den händelse att de förföljde honom. Han var yr i hufvudet, soch en känsla af djupt betryck tyngde på hans sinne; men han var icke den,;som af sådana omständigheter lät sig nedslås eller afskräckas från att handla, så länge ännu genom djerfhet och skicklighet något stod att vinna. En liflig eld flammade i hans ögon och hans läppar darrade; han lade tungt sin hand på hundens hufvud, och den kloka Sulla förgstod hvad han menade, då han sade: — Vi skola rädda henne eller döda dem! Instinkten tycktes säga djuret, att det i denne man såg sin herrskarinnas befriare och hämnare. Ofta återkommande faror, dem Erceldoune engam mött och ensam öfvervunnit, hade