Dagens Nyheter – 7 juli 1874, sida 2

af ministeren. Hvarjehanda nyheter: Förbränning af Uk. En insändare till G. H.o. S.-T. som varrit ifrar för införande af bruket att bränna liken, framhåller sin ovilja för det nu brukliga sättet att begrafva i följande beaktansvärda ord: Mången finner begrafningen upprörande och — med hänsyn till efterlefvandes våldförda känslor — barbarisk. Grafvarnas poesi är äfven den hiskliga inbillningens, jordkrypens och dödskallarnas. En älskad moder dör. Hennes lik föres till kyrkogården, der det nedsänkes i mullen. Grafven täckes igen. Efter en kort tid kräla maskar genom de läppar du kysst, och-de ögonhålor, hvarur så mycken kärlek lyst ut öfver dig. Bilden af den älskade skall härunder möjligen äntu kännas igen; men du skall tvingas att med vämjelse vända dig bort från den jordiska återstoden af den, som var dig så kär: Annu någönitid — och de kringströdda benen blandas med afskräde från menniskor och djur. Detta utvecklingsförlopp kan naturligtvis ses från en högre öch vidt omfattande synpunkt, och det göres också af ett fåtal tänkare; men på det stora fertalet af ädla och känsliga sinnen kan det icke undgå att göra ett djupt nedslående intryck, som; otvifvelaktigt oftare än ytligheten täcktes medgifva, förgiftat sinnesfriden och grundlagt tysta qval. . Eldens poesi kan ock vara den lifliga inbillningens, men icke spökens och maskars, utan de fria elementernas, icke nattens och förruttnelsensjutan dagens, luftrikets och himmelens. -Illusionen -kan icke behöfvastörag. Ögat skall icke nödgas följa hurusom den jordiska bilden af en kär anförvandt eller vän småningom förvandlas till aska: Det är ju bekant, att en sinnrik förbränningsap-: parat kan spara oss åsynen deraf. Vi se blott det ännu icke vanställda omhöljet å förbränningsplaten, och efter ett ringa tidsförlopp, om: äfven askan: kringföres af vinden eller upptagas i nya föreningar, finna vi det ånyo verksamt i-andra lifsformer: i den luft, som utgör de qvarvarande vännernås lifsvilkor, i det blod, som tillför det sörjande bjertat kraft, och i den hjerna, som efter barnabarnens bortgång skall minnas den gode döde. Ur grafven framgå. naturligtvis också nya föreningar och lifsföreteelser; men förmultningsutvecklingen kräfver lika många århundraden, som förbränningen fordrar timimar; Slutligen må tilläggas, att förbränningen. lika litet som begrafningen. utesluter religiösa ceremonier. Den förra synes. oss till och med vara mera egnad att tilltala detreligiösa sinnet. Genom den upphöjda och storartade formförändringen, som försiggår i ljuset och änder Guds fria himmel, ledes tanken till den sanningen, att döden är endast skenbar, skola heliga känslor af mod, kärlek. och hopp uppväckas och draga själen till det oändliga, till. Gud, medan den dystra kyrkogården, likhuset och den öppnade grafven måste ingifva det bäfvande hjertat tvifvel samt känslor af fruktan och död. Ett drivmmå Ur verktigheten: I Turin har nyligen tilldragit sig en händelse, som kan sägas vara ett ännu otryckt kapitel i les Miserables. Hjelten:i detta sorgespel är en viss Guiseppe Valessina, en man af ungefär 50 års ålder. Han hade varit löjtnant i armån, men förlorat sin grad, emedan han gift sig utan vederbörligt tillstånd, Han lefde sedan på en liten syssla, hvilken inbragte honom 52 frank i månaden. Han: hade hustru, en gon på :16 år och 2 små flickor, hvilka alla bodde i ett litet rum. Klart är att mannens, inkomst ej räckt. till för familjens behof. Han måste ofta anlita sina grannars och vänners hjelp, men dessa blefvö slutligen uttröttade, och hän måste derför: skuldsätta sig ända till sista öret. Hans familj ingaf vördnad och medlidande: Hans barn ville icke tigga; de gräto : och lädo...;En dag gaf en grannqvinna den ena flickan en. slant;. hon skyndade genast att köpa ett bröd, hvilket hon delade .med sin bror och syster. . Det var derag sista måltid. Fadren hade fattat ett af dessa förtviflade beslut, som skulle vara afskräekande till och