Dagens Nyheter – 7 juli 1874, sida 1

bör icke, kan icke, får icke utöfvas, der hon löper fara att förlora sin helgd, der hennes välde trotsas. Sanät! — 8 öns ert kön kan bevara er från det kroppsliga straff, som hon i sin gudomliga färlek måste finna sig manad att låta er undergå för er själs rening, för ert kätterska, rebelliska ginnelags förädlande, för... i Hon hejdade Honöm med et åtbörd. — Nej, möonsignor! svarade hon. Döh tid är Gudilof längesedan förbi, då dylikt prat gjorde effekt äfven på s. k. bättre folk. Vi befinta oss ej längre i fjortonde seklet; ett bevis derpå är att ni numera icke kan låta bränna mig på bål, om ni aldrig så: gerna ville det. Låtom oss komma öfverens om att den der vackra melodramen, sorå ni började och jag tog mig friheten afbrytå, icke skall förtsättas. Vi äro ju båda praktiska menniskor, och det är ju icke vår me: ning att vid detta tillfälle öfvå oss i skådespelärekonsten. Ni yttrade nyss — tyckte jag — någrå ord om att den verldsliga rättvisän skulle bestraffa mina brottt; under sådant förkållande — hvarför är ni här? Denna direkta fråga gjorde honom litet förlägen. Emellertid fann han sig denna gång nästan ögonblickligen öch genmälde med en behagfull bugning: — Emedan jag önskade, så vidt tiöjligt vore, rädda er från följderna af de störa felsteg, hvartill ni Iåtit er förledäs.