Dagens Nyheter – 6 juli 1874, sida 2

— 26 — Vi vilja naturligtvis hellre att, dessa upplysningar, hvilka vi, såsom ni antydde, ha rätt att fordra, frivilligt lemnas oss än att vi skola behöfva anlita mindre behagliga åtgärder för att aftvinga er dem. Ett ironiskt leende krusade hennes läppar, — Ni besannar fullkomligt mina ord, yttrade hon. Hvad var det jag sade? Jo, att emellan oss kan icke någon diskussion komma i fråga. Iy Om ni också hotade att slunga öfver mig alla er kyrkas förbannelser, om ni också på mig använde alla tortyrmedel, som -den religiösa fanatismen under årHundradens lopp uttänkt och tillämpat, skulle Hi dock aldrig kunna aftvinga mig ett enda ord. Hvad jag icke vill säga, det säger jag ej Keller. . Monsignor spratt till; åter rodnade hans kinder, hans läppar darrade, och han sammånbet hårdt sina tänder. Det var någonting alldeles nytt för Giulio Villaflor att finna sig vara ett föremål för gäckeri och trots af en person, hvars öde han hade i sina händer. Hans artige min försvann, hans låtsade mildhet likaså. En hotande eld uppflammade i hans blick. j 2 — Icke vill — det säger man aldrig till Rom! svårade han högdraget, , Hon mötte hans blick med en stolthet, som var ännu mera föraktfull än dem han visade.