Dagens Nyheter – 4 juli 1874, sida 1

pi ha undvikit att inleda henne på så farliga vägar. Emellertid ber jag er vara lugn, hon kan nog taga vara på sig sjelf; dat är få män — och jag tviflar på att Giulio Villaflor tillhör deras antal — som madame Vasgalis icke förmår öfverlista. Gå nu er väg — res så fort som möjligt! Er närvaro är i flera afseenden oroande; era meloner förmå ej skydda er, isynnerhet som ni totalt saknar förmåga att lägga band på era känslor, när det behöfs. Bon voyage! och om Bourbonisterna skulle gripa er på vägen, så glöm ej vår öfverenskommelse, utan dö stum. En föga angenäm och långtifrån uppmuntrande anspelning, jag medger det; men man måste förutsätta alla möjligheter. : Conrad Phaulcon tillät sig inga vidare invändningar, utan han sänkte hufvudet och — gick sin väg. Blifven allena, fortfor Victor Vane att ansättas af de gräsliga qval, gom åtfölja sjelfföraktet och Svartsjukan. Han hade drömt om att bli något stort här i verlden, och nu fann han sig vara det uslaste, hvartill en menniska kan sjunka — en förrädare. Han hade velat njuta af hämndens ljufhet och derför lemnat Idalia i Giulio Villaflors våld; nu fann han hämnden outsägligt bitter — han hade icke tagit i betraktande hvad det vill säga att veta den qvinna, man skänkt sin kärlek, vara blottställd för en vällustiogs nycker och passioner.