Dagens Nyheter – 3 juli 1874, sida 2

11 — hjelplösa, så vidt jag kan se, som om derag kedjor redan fjettrade våra lemmar. För oss finnes intet annat att göra — för det närvarande åtminstone — än att vänta och vara vaksamma. Phaulcon lutade hufvudet mot sina båda händer och syntes. grubbla. — Ni tycks ha rätt, sade han slutligen i bitter ton; men på samma gång må jag säga, att ert resonnömang vittnar om en hög grad af försigtighet. Ej underligt, ty ni älskade henne aldrig. — Icke en min ändrades i åhörarens ansigte; han såg ut som hade han gillat hans ord; och dock — hvilken lögn inneburo ej dessa ord! Hadö han icke älskat henne, han, som genom sin försmådda kärlek drifvits till att förråda henne! Grekens okunnighet syntes henom löjlig; men han röjde det icke. — Ert samvete bar plötsligt råkat i uppror, min käre Conrad, sade han helt lugnt. Jag visste icke förut, att ni var behäftad med en slik svaghet; och det skulle sannerligen j kunnat falla någon menniska in att beskylla er derför. — Ah! jag har rggodat nog mot henne, svarade han, i det Fen mörk rodnad färgade hans kinder. Han skämdes för sina bättre känslor, ty den man, som stod framför honom, hade städse lärt honom förakta det rena, det goda, det sånnt menskliga.