Dagens Nyheter – 3 juli 1874, sida 2

9 en högst betydlig folkmassa är samlad. Vi stanna: on en varg e va smartull dekoration, 1 form ar en äreport kring ingången till huset ådrager sig en smickrande uppmärksamhet. Maiestätet helsas välkommet af borgmästaren Stedt och tackar i sin ordning för det festliga mottagandet: men som banan redan ett ar månader varit trafikerad, förklarade högstdensammo att någon officiel invigning gerna kunde lemnas å sido, och dervid blef det. H. m:t gjorde toalett i den med blommor och grönt m. m. för ändamålet utstyrda väntsalen; och derpå anträddes färden i vagn genom staden ut till Tivoli, der festmiddagen skulle afätas. Tillströmningen af folk var så stark, att man bokstafligen fick tränga sig fram, och strömmen böljade långsamt genom stadens Storgata, der nästan hvarje hus på ett eller annat sätt hade klädt sig i högtidsskrud. En ståtlig äreport vid stadens utkant hade jag så när hoppat öfver — n. b. i boskrifningen. å man tager i betraktande hvilka besvär och kostnader i ett så litet samhälle äro förbundna med anordningar sådana som dessa, må man med skäl säga, att Sölvesborg i dag öfverträffat sig sjelf. Till och med h. m:t frågade hvar i Herrens namn de fått alla flaggor ifrån. De voro från Köpenhamn; och hyran var ganska hög, det vill jag lofva. Sölvesborg är under vanliga förhållanden ett både litet och oansenligt ställe; men om konsten här ger ögat ringa fägnad, är naturen så mycket frikostigare, ty utsigterna kring staden äro i hög grad fängslande. En bland de vackraste punkterna är den på en höjd till höger vid vägen ut till Tivoli liggande egendomen Sölvesborgs slott, tillhörig hr Charpentier, med de ur en lummig skögsdunge uppstickande ruinerna af stadens gamla slott, som år 1560 sattes i brand af sin egen kommendanrt, för att rädda det från att falla i svenskarnes händer, och från hvilket Severin Norrby beherrskade Bleking och en del af Skåne tills han fördrefs af danskarne. Men vi fortsätta marschen till Tivoli och kasta i förbifarten en blick på stadens särdeles vackra grafkapell, till venster om vägen. Ändtligen äro vi framme. Tivoli är Sölvesborgs Djurgård, dess rättmätiga stolthet; ty hvad konsten här behöft göra för att af ett stycke det mest förtjusande Blekingslandskap rusta till en park, en promenadplats, en förlustelseort, det hafva Sölvesborgsborna wurättat samfäldt, dels genom dagsverken in natura och med dragare, dels genom kontanta bidrag och andra uppoffringar. Men så här man också åstadkommit något, som med skäl kan väcka hvarje stads afund: en vidsträckt och väl ordnad park med slingrande gångar öch öppna gräsplaner i mycket kuperad mark. På en höjd ungefär midt i parken ligger en prydlig paviljong (matsalen för dagen) och ett stycke derifrån, på en annan höjd, en något mindre paviljong. Hela folkmassan drog sig ned till Tivoli, der det nu blef lifligt med besked. Middagen försiggick i vanlig ordning och skålen för kungen föreslogs af landshöfding Z. A. Wachtmeister från Kristianstad; ordförande ! i jernvägsbolagets styrelse. Konungen svarade med att höja sitt glas for samhällets och den nya jernvägens välgång. Ordalagen i skåltalen företedde å ingendera sidan nåot anmärkningsvärdt; men desserten vardt ör några af angenämaste beskaffenhet, ity att. de redan i telegram meddelade ordensutnämningarna då skedde. Hvad de närvaärande Kristianstadsborna tänkte om dem, lemnar jag derhän. Med middagen. sammanhängde för mig och en ärad konfrater, dr S. från Kristianstad, en episod, somkan förtjena omnämnas, om ej för annat, så för det lustiga i saken. Vi hade ingendera Haft tid att fodra köttet på morgonen i Kristianstad, och som man haft den artigheten att invitera oss till festmiddagen i Sölvesborg, föredrogo vi med engla-tålamod de små påminnelser, som slutligen läto törnimma sig i malsmältningsorganerna.Men o ve! Då vi under vägen till Tivoli skulle springa upp på hotell Balkenhusen för att göra toalett, befanns något fören sådan under förhanden varande förhållanden alldeles hödvändigt fattäs — med ett ord: vår lilla packnihg hade. ej kommit med tåget, och man må komma ihåg, att vi hade rest i rök och dam: För min del fick jäg Visserligen rik ersättning i Tivolis herrliga natur och brokiga folklif, som jag såg för första gången, men slutligen tog naturen ut sin rätt och vi började på allvar 5e 088 omefter något, hvarmed hungern lämpligen skulle kunna stillas. Festmiddagen, som pågick, spelade naturligtvis sin rol i inbillningen och hvad varre var: i Tivolis andrapaviljong stod ett bord uppdukadt med allt som behöfdes, men — paviljongen var tillsluten och hvarked med lock eller pock kunde vi förmå de innevarande uppasserskorna att öppna. All annan servering var inställd för festmiddagens skull och cke ens kaffe kokades för allmänheten! Nu vörjades en. hetsjagt i berg och backar efter någon med matsäckskorg utrustad familj från Xristianstad; hos hvilken man lämpligen kulle kunna göra hemgång, och efter långt kande lyckades verkl igen denna sista ut