Dagens Nyheter – 2 juli 1874, sida 1

hvilade öfver hans själ. Ty nu, då hans nesliga verk var fullbordadt, väckte det afsky honom; nu, sedan han förrådt grefvinnan Vassalis, kände han sig frestad att döda sig sjelf. Dock skulle han icke velat ha det gjorda ogjordt, han skulle icke ha befriat Idalia från följderna af förräderiet, om det stått i hans förmåga att göra det; sedan hon vägrat att tillhöra honom, var det honom kärt att veta det hon led. Han önskade att hon skulle få lefva i förtviflan mycket länge till dess hon komme att ångra det hon ej besvarat hans kärlek, och till. dess hon hunnit lära sig till fullo inge hvad det kostade henne att ha tillbakavisat och gäckats med honom. Han visste, hvilken grym hämnd den förorättade kyrkan och staten ville utkräfva af henne, och han. antog såsom fullkomligt säkert att hon aldrig med lifvet skulle komma ur det nät, hvari hon genom hans åtgörande råkat. Något medlidande hade han icke; den kärlek, han hyst för henne, var af det slag, som lätt förbytes i ett blindt, outsägligt hat. Han hatade henne; men ännu fanns passionen qvar i hans bröst; och under vissa ögonblick, när han tänkte på att hans gamle antagonist Villaflor nu egde henne i sitt våld, och att hon försmäktade i något af de fängelser, öfver hvilka han ensam herrskade med oinskränkt. makt, återföll all. hämndens bitterhet på hans eget hjerta, och han led