Dagens Nyheter – 1 juli 1874, sida 2

gång hört Giulio Villaflors stämma, måste antaga att det var han som talat, hurn osannolikt det än kunde synas att en fridslärans förkunnare uppträdde såsom ledare af en dylik bedrift. Frans soldater fällde nu sina bajonetter och började långsamt framtränga mot upprorsmännen. Icke en enda af dessa blinkade när de sågo stålepetsarne närma sig; de hade kastat ifrån sig maskerna, på det att ingen skulle anse dem i denna stund af ytterlig fara vilja dölja sig under en förklädnad; enhvar hade upplyftat sin högra arm, allas ansigten buro prägeln af den fastaste beslutsamhet, alla vore beredda att strida och dö samt väntade orörliga till dess att knappt en fots afstånd fanns mejlan dem och ängriparnes mordverktyg. Men då höjde Idalia sin hand, och vid detta tecken störtade alla ögonblickligen fram. De vapen, hvarmed de i största hast försett sig, användes nu mot goldaterna med en ursinnig våldsamhet, med förtviflans kraft. De Bourbonska legoknektarna studsade tillbaka och förvirrades, stormen var alltför bäftig, alltför oväntad. Mer än en föll död till golfvet, träffad i hufvudet af någon liten statyett eller vas af brons eller guld. Som det var dem förbjudet att gifva eld; tvekade de, icke vetande hvad de skulle göra; och blickade med förskräckelse på detta fruktansvärda band af dansörer, hvilka i ett nu förvandlats till krigare, på dessa nyss så