Dagens Nyheter – 1 juli 1874, sida 1

delning af Frans lifgarde, hittills osedd, var posterad; och ljudlöst inträngde nu denna både 1 moraliskt och fysiskt hänseende omsorgsfullt inöfvade trupp i festvåningen från en annan sida, alldeles motsatt den, hvarifrån det första anfallet blifvit gjordt. SPRevolutionärerna hade ingenting hört, ingenting sett; de visste ingenting om försåtetbakom dem, der de stodo samlade kring Idalia, vända mot sina fiender och tillbakahållande dessa endast genom sina hotande ögon, såsom menniskor hejdande vilda djur, hvilka annars utan tvekan skulle slita dem i stycken. — Skjuten! kommenderades utifrån. I nästa ögonblick aflossades en gevärssalfva i ryggen på de modiga patrioterna. Minst tjugu af dessa i brokiga maskeraddrägter klädda hjeltar föllo sårade eller döda; men icke ett rop, icke en suck kom öfver de olyckliges läppar. Icke heller Idalia gaf tillkänna någon förskräckelse eller fasa. Det var ej första gången hon såg blod utgjutas, det var ej första gången hon trodde sig stå nära grafvens rand; men vid anblicken af de många offren, utsträckte hon sin hand med en befallande rörelse och ropade: — Skonen dem! För att rädda dem vill jag gifva mig! — Vid Kristus! Icke för tiotusen lif! utbrast Carlo af Viana. Skulle ni gifva er i deras våld? Nej, det får icke ske, förr än vi alla ligga döda vid era fötter.