Dagens Nyheter – 1 juli 1874, sida 1

oo Ätit voro alla dessa frihetsvänner, alla dessa hatare af tyranni och despotism, nu redo ratt omkomma heldre än att gifva sig. Carlo af Viana ställde sig i spetsen för denna falang, svängande sin värja. De brokiga maskerna med siva besynnerliga, improviserade vapen bildade en helt ovanlig, men i alla fall mycket fruktansvärd trupp. Idalia kastade en mönstrande blick öfver de sina. Hon skulle gerna ha velat uppoffra sig sjelf för att rädda dem; men eftersom de, med eller utan henne, bade att vänta sig en grym dom, kände sig äfven hon fattad af ett lifligt begär att trotsa förtryckarne. — Godt! ropade hon. Om de ovilkorligen skola taga oss, så låtom oss dö dessförinnan, Dessa ord gjorde samma effekt som olja gjuten öfver en redan högt flammande eld. Allas blod råkade nu i svallning. Med en enda värjstöt genomborrade Viana officerens bröst; detta var signalen till en kamp på lif och död. Soldaterna uppgåfvo ett rop af raseri och rusade fram. En enda klart ljudande stämma tillhörig en person, som icke kunde ses af dem, hvilka befunno sig inuti våningen, öfverröstade larmet. — Sparen er eld! Skingren alla dessa storskräflare och tagen henne lefvande till fånga, Rösten var högste befälhafvarens; officerare och soldater lydde genast befallningen. Hvar och en af de öfverrumplade som, en IDALIAT : 48,