Dagens Nyheter – 1 juli 1874, sida 1

och rojalister, alla voro förstummade af beundran för en qvinnas mod. Då lät Villaflor för andra gången en förfärlig ed undfalla sig, och han befallde: — Tagen henne till fånga död eller lefvande! Det fanns skurkat inom det kungliga gardet, stråtröfvare från Abruzzerna, banditer från skilda trakter af Italien, som många gånger besudlat sina händer med oskyldigt blod, och som icke skydde något brott, ehuru mången af dem för sina svarta och giftiga sjän frälsning vant sig att frammumla sitt Ave kanske lika ofta som en nunna i sitt kloster. Dessa män, som hörde befallningen, tvekade icke att lyda. De trängde sig fram till henne; deras nakva svärd blänkte öfver hennes hufvud; deras roflystna, af sinliga begär flammande ögon fästades På hennes juveler, hennes fägring, deras grofva händer utsträcktes, för att gripa hennes glänsande hår, hennes skönt formade lemmar, hennes klara, bländhvita hud: deras andedrägt värmde redan hennes kinder, hennes axlar, hennes barm. Med den förolämpade värdighetens afsky och behag drog sig Idalia hastigt ifrån dem; en pas. sionerad harm, ett obeskrifligt förakt afspeglade sig i hennes ögon, då hon, ännu med lugn och befallande stämma, ropade, så att det hördes af tyrannen derute på terrassen, — Jag gifver mig! — icke för att undgå döden, men på det jag, ej må behöfya orenas och besmittas af era händer, Slut på förra delen.