Dagens Nyheter – 1 juli 1874, sida 1

Hon fattade hans arm och blickade upp i hans ansigte. Hos henne förmärktes lika litet fruktan som hos honom. I hennes ögon lästes en stolt heroism, under det att en innerlig bön brann på hennes läppar. — Tjena mig ännu bättre, min ädle vän! Rikta er värjspets mot mitt hjerta! Tumultet hade nu nått sin höjd; uppmuntrade genom den nyss ankomna kraftiga hjelpen, förnyade de i fronten ande rojalisterna sitt anfall. Inneslutna mellan tvenne lefvande murar, fäktade patrioterna med vild förtviflan. Då Idalia ställde sin bön till Viana, visste han att döden skulle vara vida behagligare för henne, än det öde, som hon hade att vänta at sina fiender, och han visste tillika att hon egde en Lucretias mod, men att med egen hand bära våld på denna sköna, högsinta varelse, att med egen hand afskära den englalika bjeltinnans lifstråd — det var honom omöjligt! Han sänkte sitt hufvud och yttrade med en rysning: — Jag kan icke! Knappt hade orden kommit öfver hans läppar, förrän en bajonett genomborrade hans ena lunga; han föll såsom en väldig ceder, träffad af blixten — icke död, men döende, Stridslarmet, de täta skotten, de ursinniga hämdropen ljödo genom hans gemak. Han hörde icke mera, han visste icke mera hvad som försiggick omkring honom. Det var blott en person hans slocknande blick sökte, och i dödsminuten framhviskade han dessa enda ord: — Idalia! — Italien! I nästa sekund hade hans lif flytt. Hon sjönk ned på sina knän bredvid honom; och hon glömde för en stund sin egen fara, striden, som rasade på alla sidor kring henne. Hon mindes endast den man, som nu Jåg död för hennes ögon — död i följd af den kärlek, han hyste för henne, död såsom martyr för den politiska tro hon bibragt honom, död för och ge