Dagens Nyheter – 30 juni 1874, sida 1

mest kritiska belägenhet — men aldrig hade hon känt sig så orolig som nu. Dernere vid sjön väntade Erceldoune på de båda flyktingarne, som han lofvat heäne hjelpa. Trots afståndet kunde hon se den djupa nedslagenhet, som förändrat hans hurtiga väsen, den hopplösa melankoli; som fördystrade hans ansigte. Hon var eljest icke den, som önskade det gjorda :ogjordt eller visste hvad ånger och obeslutsamhet vilja säga; men likväl skulle hon i detta ögonblick gerna ha sett att de ord aldrig uttalats, som hon nyss, lydande en plötslig ingifvelse, yttrat för att med ens göra slut på hans förblindelse. — Det tjenade till intet att söka rädda honom nu, tänkte hon; han skall aldrig glömma! Venetianarne lemnade hennes trädgård. Hon såg dem gå utför klippvägen samt nalkas och tilltala honom. Hon såg, huru han spratt till, när den äldre mannen räckte honom ringen, och huru han, då han mottog den, sände en tacksam blick upp till villan, der hon stod. Derpå vinkade han till sig den marinario, med hvilken han talat samma qväll, då han anlände till Capri. Mannea befann sig i närheten; han hade der gin båt, som utgjorde hans enda födkrok, — Det var ett ångestfullt ögonblick för Idalia, IDALJA! nn