Dagens Nyheter – 30 juni 1874, sida 1

sin arm och svängde. det blixtrande stålet öfver sitt hufvud; — Idalia böjde sig fram med en hastig rörelse, fattade honom om handleden och hindrade honom dymedeist från att utföra sin afsigt. Derpå ryckte hon den venetianska masken från sitt sansigte och sade, i det hon lugnt blickade på den kunglige officeren: — För att förekomma utgjutelsen af oskyldigt blod ger jag mig genast tillkänna. Ni ser i mig grefvinnan Vassalis. Under en sekund rådde dödstystnad i salen — denna tystnad var framkallad af en öfverraskning, en beundran, som icke i några ord kunde finna sitt uttryck. En hvar af hennes trogna anhängare var genomträngd antingen af en passionerad kärlek för eller en passionerad stolthet öfver henne; och derför fyllde nu en outgäglig ångest deras bjertan. De Bourbonska goldaterna åter förlamades och förbryllades, när de mötte hennes klara, stolta, lugna, föraktfulla blick. Under det att officeren långsamt nalkades för att arrestera henne och hans soldater slöto en allt fastare riog omkring bal-lokalen, skakades palatsets väggar af ropen: lefve Italien! lefve friheten! — hvilka rop ljödo som åskans dån. Minst ett hundra män, som alla skulle velat dö endast för att rädda hennes favorithund, skyndade fram för att omgifva henne såsom en hedersvakt; drifne till det yttersta,