Hd Hvarjehanda nyheter. Mitt engelskt skilsmessomål, hvilket på sin tid väckte utomordentligt uppseende och då äfven af oss refererades, neml Sir C. Mordaunts fordran att blifva skild från sin hustru, emedan denna påstods hafva stått iotillåtligt förhållande till åtskilliga personer ur den högre engelska aristokratien, står nu åter på dagordningen. Då (år 1869) vägrade neml. rätten att afkunna en skilsmessodom, emedan lady Mordaunt var sinnessvag och hon af denna anledning ansågs vara ur stånd, att tillgodose sina intressen genom att gifva försvarsadvokaten nödiga upplysningar, och sedan har målet flera gånger uppskjutits, tills det skulle visa sig, om någon förändring inträdt i hennes tillstånd. Det synes nu vara visst, att hon är ohjelpligt sinnessvag ochÖfverhuset, till hvilket målet hänvisats, har i måndags genom de till dess pröfoing. utsedde lorder afkunnat det utslag, att målet skall komma att utageras inför skilsmessorätten, oaktadt ena partens sinnessvaghet. Nya skandalhistorier skola således antagligen komma fram i saken. Furstinnan Metternich, som nyligen gaf anledning till den mångomtalade duellen mellan hennes man och hertigen af Montebello, skall nu åter, helt kort derefter, ha kommit ny uppståndelse åstad inom de förnäma kretsarne i Paris, och det i dubbel måtto. På en soar6 hos hertigen af Decazes tog. denna nya historia sin början. Bland -gästerna, ådrogoö sig två högförnäma damer den största Uplpnärksamberd Den ena var grefvinnan af Paris, gemål till dem orleanistiske tronpretendenten, den andra var furstinnan Metternich. När den sistnämda varseblet drottningen in spe, blef. hon så öfverväldigad af sin grämelse öfver väninnan Eugenies landsflykt i Chiselhurst, att hon gick fram till grefvinnan af Paris, mätte henne med en stolt blick från hufvud till fot och gick vidare. Inom fem minuter visste hela det lysande sällskapet hvad som försiggått. Värden, hertigen at Decazes, var iförtviflan och bad ödmjukeligen furstinnan att dock akta den gästrätt, grefvinnan af Paris hade anspråk på. Knappt har hertigen lemnat furstinnan förr än denna ilar ut i salongen, uppsöker grefvinnät: af Paris och gör, utan att säga ett ord, en--djup nigning för henne, men på ett så hånfullt sätt, att hela sällskapet måste fatta -betydelsen af denna komplimang. Grefvinnan af Paris aflägsnade sig efter detta uppträde, och äfven furstinnän fann det på tiden att draga big undan. Ett ar dagar senare var det soarå hos marskalk Mac Mahon. Här sammanträffade åter de båda damerna och här kom det åter till en likartad: scen. Furstinnan hade knappast varseblifvit grefvitnan af Paris, innan hon trädde fram till kenne och i retad ton sade till henne orden: i dag äro vi hemma som hos oss. — Denna igång lemnades saken emellertid icke derhär Det forna österrikisk-ungerska sändebudet vid Napoleon II:s hof, furst Metternich, skall nemligen ha blifvit anmodadt att förkorta sin vistelse i Paris, men att för all. del icke resa utan att taga sin gemål med sig. Engelskt. En studentsåvgare skrifver till Upsala Posten: Innan jag lemnar Sundsvall, måste jag omtala ett egendomligt äfventyr, som inträftade med några engelsmän. Några dagar före vår ankomst till Sundsvall befunno sig dessa engelsmän vid norska gränsen, der underrättelsen om våra kongerter och besök nådde dem. Genom en ung svensk, som var i deras sällskap, uppmanaådes de att söka påskyndar sin färd till Sundsvall, så att de skulle kunna hinna fram. dit till den andra konserten, somgafs på tisdagen kl. 12. Sönerna från Albions strand gingo naturligtvis in derpå; och så beställdes hästar och båtar 0, s. v. Man restenatt och dag och dag och fatt och köm sålunda till Torpshammar, dit hästar hade blifvit skickade att möta. Detta hjelpte dock ej, utan våra engelska vänner måste den sista milen beställa ett. extratåg på den halffärdiga Sundsvalls-jernvägen och hunnö på detta sätt ändtligen fram 2:ne timmar före konserten. Nu voro de dock så uttröttade, att de lade sig att sofva och — sofvo så ifrån konserten.. Att qvinnornas dominerande rot i det franska samhället sammanhänger med nationalkarakteren, synes-redan deraf, att den i alla tider tyckes hafva varit lika inflytelserik, och att det tredje ståndets framåtskridande efter 1789 icke har åstadkommit någon förändring deri. Ännu i denna dag regerar den franska qvinnan i salongen, i ministeriets byråer, 1 familjen och i affärerna; och hon förtjenar att regera, emedan hon såväl i sedligt som andligt afseende i det hela är fransmannen öfverlägsen. Den ordning och sparsamhet, den slägtkärlek, som i det hela karakterisera nationen, äro ännu starkare utpräglade hos henne än hos mannen. Käll, beräknande, praktisk, är hon tillika mindre samvetsgrann, har en snabbare ock säkrare blick för familjens fördel och förstår att mera energiskt fullfölja den. Det gifves icke dugligare husmödrar än de franska qvinnorna, hvilka, utan att pråla med sitt Tashållsgont, leda huset med omtänksamhet och fasthet. Mångaaf dem styra äfven sina mäns affärer, hvaraf man måhända kan finna en förklaring till den franska han