Dagens Nyheter – 29 juni 1874, sida 2

— 363 — ning hade dock större värde för henne än den, som blifvit henne visad af tusentals yngre män; ty hon kände hans hjertas renhet, hon, visste att den ande, som bodde i honom, var skön, om ock stofthyddan, som höljde den, till en stor del förlorat sitt behag. Hans röst var osäker, när han sade henne Bitt. farväl: — Efter all sannolikhet skall döden hinna mig, invan jag åter skulle kunna få skåda ert anlete; men det lofvar jag, att min sista guck skall innesluta en. bön för er! 9 Utan att tillägga något vidare, vände han sig ifrån henne och väckte sin son: Den unge: soldaten sprang genast upp från sitt hviloläger; han hade oftå blifvit väckt så der plötsligt under den tid han följde de sicilianska legionerna. Så snart han varseblef. Idalia, rodrade Bäns Vackra atsigtö hän nedslog sina ögon som eå blyg flicka, han föll på knä för henne med. denna forntida grace, som man ännu i dag då och då återfinner i det gamla Venedig, samt vidrörde hennes klädningsfåll medsina läppar. Hon gmålog mot honom — det var ett sådant välvilligt leende, som husbonden egnär ett troget husdjur, då det visar honom sin hängifvenhet. — Ni har nu icke tid till att vara artig, Cesario, sade hon. Stunden är kommen. Är ni beredd?