Dagens Nyheter – 29 juni 1874, sida 1

— 01 — rördes af tanken på honom, som var trogen sitt löfte, ehuru hon belönat hans hängifverhet endåst med kalla hårda ord. Fiesolis ädla ansigte uppvärmdes för ett ögonblick af hans förlorade ungdoms eld. — Ack! mumlade han i sitt snöhvita skägg; jag kan icke gifva er någonting, förutom en biltog mans tacksamhet, en skröplig gubbes välsignelse. Och hvad har icke ni, den ädlaste bland qvinnor, uppoffrat för oss! — Åh! Fiesoli! svarade Idalia, om alla patrioter vore lika renhjertade, alla frihetsifrare lika oegennyttiga som ni, min bäste vän, skulle jag betrakta hvarje uppoffring, som jag gjorde för att understödja dem, såsom den största, den heligaste vinst. Men det är så mycket slagg bland det lilla guldet; det är så mycken feghet och egoism, som gömmer sig under frihetens täckmantel... Ni kallar ;mig den ädlaste bland qvinnor! — 0, Gud, det finns stunder, då jag är färdig att tro mig vara den uslaste! Han suckade; ty han förstod hennes mening, och den gamle högsinte fosterlandsvännen kunde icke smickra, kunde icke vara falsk. — Ni är den ädlaste i flera hänseenden, sade han i mild ton; men mot de många, som älska er, är ni kanske för mycket obarmhertig, och ni skulle måhända kunna föreIDALIA! 46,