Dagens Nyheter – 29 juni 1874, sida 1

— på honom kunna ni fullkomligt förlita er. Begifven er sedan skyndsamt ned till stranden. Om ni lemna denna ring till min vän, skall han strax veta hvilka ni äro. Han väntar er dernere. Hon drog af sig en af sina ringar, ett forntida arbete, inneslutande en lasursten, samt räckte densamma åt den äldre Fiesoli; derpå lemnade hon rummet. Ynglingen Cesario kastade sig ned på den soffa, från hvilken han nyss uppstigit, och gömmande sitt ansigte i händerna, snyftade han som en qvinna, ehuru eljest en rask och tapper krigare. Men han var ju blott en gosse... Hans far stod orörlig, under det att solstrålarne, hvilka inträngde genom den lilla öppningen på fönsterluckan, belyste hans breda, väderbitna panna och hans hvita patriarkaliska skägg. Båda älskade Idalia, fastän på helt olika sätt, och båda visste att deras kärlek var hopplös. Grefvinnan Vassalis begaf sig till sin sofkammare. Men hon var denna morgon alltför orolig, alltför upprörd, alltför bedröfvad, för att ens vilja tänka på att söka någon hvila. — Nu har han sett mig sådan jag är, sade hon till sig sjelf — sådan jag är! Ett leende öfverfor hennes anlete, men detta leende var obeskrifligt sorgset. — Det var dock det bästa jag kunde göra, tänkte hon vidare. Ingen grymhet från