AA nn han numera intet minne, ingen besinning qvar. Han var förvirrad och led utan knot likasom hunden, hvilken blifvit grymt slagen af den hand, han älskar, och hvars minsta vink han skulle vilja lyda, äfven på bekostnad af sitt eget lif. Hon såg på honom en gång — blott en enda gång — och en rysning genomlopp hennes ådror. Hade hon räddat honom från skogens vilddjur och bergens roffoglar endast för att bereda honom en sådan bitter olycka? Bättre hade det då varit, tänkta hon, att hon lemnat honom åt sitt öde — att multna i en namnlös graf under furuträdens skuggor. Dock ändrade hon sig icke. Utan att egna honom en blick, utan att säga honom ett ord, gick hon med långsamma steg öfver rummet, för att begifva sig åter till sin sängkammare — deras samtal var slut, hennes ärende uträttadt. Han sprang efter henne och yttrade med osäker röst, i det han fattade ett veck af hennes klädning: — Låt dessa män komma, om hvilka ni talat med mig; jag tager icke mitt löfte tillbaka. Hon fästade på honom en blick af förvåning och beundran. — Ni vill tjena mig ännu? — Ja, såsom jag sagt — jag vill det. Hon såg åter på honom; allt hvad gom