Dagens Nyheter – 26 juni 1874, sida 2

är första gången i lifvet jag svikit mitt ord. Gode Gud! hvarför leker ni med mig så? Ni vet, huru jag älskar ör! Hans röst-sänktes; sinnesrörölsengjorde det svårt för honomatt andås. Han nalkades henne med stäpplande steg och sämmanknäppta händer, hans läppar darrade, hans blick sökte Hefines, och i denna Plickafspeglädes den lifligäste åbgest. Nu — om Kågonsiä — borde hennes föresats ha rubbats. Det var ju så lätt att förjaga denna hederliga mans förtviflän — dertill behöfdes blott ett srmåleende; och det var så Kårdt att afslå den brinnandö bön, som lästes i hans ögon. Men hvarför syntes det hetne hårdare i dag än vid många andra tillfällen att se en mån olyckliggjord genom sin kärlek för henne? ; Ack jo, det var hu första gången en del af det hårda släg, hön så ofta låtit drabba andra, återföll på henne sjelf. Hon kände i denna stund en smärta, som visserligen ieke, var så bitter som hans, men gom lät henne ana hvad han led. Icke desto mindre fåsthöll Hon vidsitt en gång fattade beslut. Ingenting kunde förmå henne att afvika från den bana, som hon måste följa för att säkrast vinna sitt föresatta mål. Hon ville qväfva de förhoppningar, som han möt hennes önskan närde; hon ville rädda honom, så vidt det stod