Dagens Nyheter – 26 juni 1874, sida 2

Vid E. Sehlstedts graf. Du död, du är dock en barbar, Hvad vi oss älska lärt du skördar, Vår bästa egendom du bördar, Du ingen miskund med oss har. Att hugga till är nog ditt kall; Du är så hemsk och blek i synen, Du rynkar dystra ögonbrynen — Och dina offers tid är all. Men se dig för du ej är van; Ej undra då, om vi dig klandra; Du hugger blindvis om hvarandra En fiskmås och en sångarsvan. En sådan svan vi nu ha mist. I ifvern har du haft för brådtom; Så vackra svanor ha vi smått om; Men uppå måsar ingen brist. Hvem sjunger nu så qvickt, så täckt, Så populärt kring land och rike. Få vi väl snart en Sehlstedts like Till sångens lif ur prosan väckt? Han var det gladas rätta tolk, Hans sånger äro mycket värda; Ej skrifna endast för de lärda, Förstås de väl af vanligt folk. Han sjöng helt litet om sig sjelf, Men desto mera om naturen, Om skogen, blommorna och djuren, Om strand och haf, om bäck och elf. Hur harmlöst allt hans raljeri; Hvarenda tagg i silke lindad. En liten spetsnos; rosenkindad, Hans sångrhö, lagöm blyg och fri. Han yster Var, men utan ras, Den produktive glade sångarn; Han hade lärt att tygla gångarn, Fast det fanns eld hos hans pegas. Rundt kring en verld flög ej hans namn, Men rundt Kring Bvoriges ladamären... Hvem glömmer klipporna och skären, Som han besjungit vid Sandhamn? Ej störst bland sångare, men stor an var. — Hans stoft vigs nu åt mullen, Och aldrig mera får väl Tullen En större sångarinspektor. Men, så det går uti vår verld; Från stoftet själen skall befrias, Och nu vår älsklige Elias Från oss har gjort sin himmelsfärd. Utaf hans hand ej mer vi få, Men han oss gifvit har så mycke, Och ingen ad har brist på tycke, Och det är ganska vackert så. sö rv ox EE a