Dagens Nyheter – 26 juni 1874, sida 1

dyrbarare för henne än hon ville tillstå för sig sjelf? Han reste sig upp från stolen, der han suttit, och yttrade: — Jag har gifvit er mitt löfte; jag är icke van att fästa afseende vid de svårigheter ellör faror, s8om möjligen kunna åtfölja ett företåg, hvilket jag en gång beslåtat mig för. Hon bvarade honom ingenting; ty hon var rörd, och hon ville icke förråda detta. Men om hän förmått iakttaga hennes minspel, skulle han i dötta ögonblick ha kunnat märka, att han icke var hKebhe alldeles likgiltig. — Nåväl, när blir ni färdig? — Jag är det nu genast. Era vänner kunna ro mig ombord, när ni vill, och skonerten kan lyftå ankare, så snart jag kommer dit. — Och ni frågar icke mera än 8å efter att våga ert lif för främlingar? — Jag har aldrig frågat efter mitt lif, när det gällt att utföra något, som jag ansett för rmin pligt. För öfrigt — hvarför skulle jag resonnera med inig sjelf om lämpligheten af hvad i önskar. Er vilja är min lag. Han talade såsom han tänkte, ingen beräkning dikterade hans yttrande. Men om han värit en skarpsynt möenniskokännare, om han riktigt begripit konsten att fånga