Dagens Nyheter – 25 juni 1874, sida 1

på honom, med undrande; missnöjda och afundsamma miner; de funno det helt :besynverligt att han icke gick sin väg, likasom bade han rättighet att stanna efter dem. Han märkte ingenting; en pinsam ångest, en, brännande okuflig svartsjuka beherrskade honom. Han förblef stående på samma fläck ännu sedan alla de. öfriga försvunnit; och han erinrade, sig icke, att han ej vidare hade någon rätt att vistas i denna lokal; han kom knappast ihåg hvar han befann sig. Plötsligt spratt han till och vände sig om. Likasom hunden känner, långt innan det kan upptäckas af menskliga ögon eller menskliga öron, att en person, som är honom kär, nalkas, likaså kände han, att hon närmade sig honom, ehuru han icke hörde ljudet af hennes steg. Dörren till salongen öppnades och Idalia visade -sig på tröskela. — Ni har stannat efter de öfriga! utbrast hon. Huru kommer det sig? Emellertid var det lyckligt att så skett. Jag önskar tala med er — allena. Han bugade sig vördnadsfullt och afvaktade under tystnad hvad hon hade att säga. Idalia förstod att. fullt värdera detta delikata aktningsfulla betende, som hon knappast väntat sig, då hon så här sans fagon uppsökte honom i ensamheten, — Ni har många gånger tillbjudit mig