men för hennes gäster och ålade dem ett tvång, en förbehållsamhet, som de högst ogerna underkastade sig. För sin egen del förblef han sittande helt tyst, ätande litet, men omedvetet drickande vida mera än han eljest brukade. Hans tankar voro orediga; ban erfor en känsla af bittert, oresonligt hat mot alla dessa män, af hvilka hon omgafs. Och hon var sig så olik, tyckte han. Han såg henne nu sådan hon var i sitt umgänge med dessa flärdfulla menniskor, dessa fina vällustingar, hvilka så gerna uppsökte henne, och i hvilkas sällskap hon syntes trifvas förträffligt. Hona egnade honom sjelf föga uppmärksamhet; sällan talade hon till honom, och sällan såg hon åt honom. Hennes qvickhet flödade, hennes glada skratt kliogade så skönt; men det var då alltid till andra hon ställde sina ord, alltid andras yttranden hon belönade med sin munterhet. Hennes oemotståndliga koketteri eröfrade enhvar, som det föll henne in att bedåra; och hon kastade sitt gyllene nät än öfver den ene än öfver den andre, såsom en nyckfull, bortskämd flicka, som redan blifvit van vid att dyrkas, och som icke vet huru hon skall kunna få nog många beundrare, Och under det Erceldoune aktgaf härpå, kom han ihåg Idalia sådan han sett henne i grottan Azzuro och under vägen till henneg hem. Han mindes alla de höga tankar