Jules Janin död. Telegrafen bragte oss i går underrättelsen att den berömda franska skriftställaren Jules Janin aflidit. Han var född 1804 i Condrieu (departementet Loire) och studerade i Paris vid sidan af Lerminier, Sainte Beuve m, fl. sedermera framstående författare. Enär han kände sig dragen åt journalismen, inträdde han först i Figaro, men lemnade sedermera denna tidning och egnade sig derefter åt författareskap af olika slag. År 1831 utgaf han under titeln Barnave sitt omfångsrikaste arbete, hvilket utgör en häftig anfallsskrift mot Ludvig! Filip, Icke desto mindre kom författaren snartåter i gunst hos denna konung, erhöll hederslegionen och öfvertog redaktionen af den dramatiska följetongen i Journal des Dåbats. Janins inträde idenna tidning utgör en vändpunkt i hans lif och måhända äfven i den franska teater-kritiken. Han lemnade helt och hållet åsido den dogmatiska stränghet som man var van att finna hos hans föregångare och lyckades inom kort att göra sig omtyckt af publiken genom en elegant stil och qvicka ider. Han var och kallade sig kritikens furste, en benämning som han i sanning förtjenade genom det stora inflytande han utöfvade inom den skönliterära verlden. — Kritikens furstekrona hade dock, äfven den, sina törnen. Den 16 oktober 1841 trädde Janin i äktenskap med en rik, ang och skön arftagerska, hvilken tilldragelse gaf honom anledning att i tidningen införa ett kåseri, hvaruti han prisar sin egen stora lycka. Denna egendomliga artikel gaf anledning till en satirisk replik uti Le National, och Janin fick från den stunden heta den gifte kritikern. r 1844 ådrog han sig en häftig polemik med sin forne vän Felix Pyat (kommunarden), som då var utgifvare at tidningen La Reforme. Denna strid, hvilken förorsakades af några utfall som Janin tillåtit sig mot den första franska revolutionens män, slutade på så sätt att Pyat blef dömd till böter och fängelse. — Någon olitisk rol har Janin aldrig spelat, utan har han nästan uteslutande egnat sig åt sin kritiska författareverksamhet. Listan på alla hans arbeten inom detta område är ganska lång, hvarför vi förbigå dem, endast tilläggande, att hans mest framstående arbete utgör en under namn af Den franska dramatikens historia utgifven samling af förut i sJournal des Debats införda teater-följeton er. Trots sitt mästerskap som stilist och oaktadt han ofta ifrågasattes såsom medlem af franska akademien, utestängdes han dock länge derifrån, såsom man anser mer af politiska än literära skäl, och upptogs först få år före sin död i de fyrtios höga areopag.