Den, som hon välsignade, lyftade nu upp henne ur den ödmjuka ställning hon intagit, dervid sägande icke utan förlägenhet: — Ni har redan tackat mig alltför mycket, madre mia, alldeles för mycket. Det lilla en dödlig kan göra för att lindra sin nästas sorg är endast en helt ringa ersättning för det goda naturen eller försynen skänkt honom sjelf utan all hans förskyllan eller värdighet. När Fanciulla blir så gammal att hon skall gifta sig,låt mig veta derom; jag vill då gifva henne silfverkronan samt en liten morgongåfva. Nej! inga vidare tacksägelser — ni gör mig helt brydd. Ni, som under en lång lefnad städse gjort godt efter förmåga — skall ni välsigna mig! Hon lutade sig intill den gamla bondqvinnan för att oförmärkt kunna smyga några guldmynt i hennes hand. Derpå fortsatte hon sin väg, utan att se huru den gamla grät af glädje. Men Erceldoune såg det. — Ahl hviskade han till henne; 2u kan ni icke längre fordra att jag skall tro på ert non angelus! Hon vände sig till honom med en sgorgsen uppsyn. — Jo, jag fordrar det, sade hon. Upprepa detta ord för er sjelf tusen gånger, om det behöfs, tills dess ni slutligen tror derpå. Då och då göra vi litet godt; jag räddade t. ex. den der stackars gummans barn