naturliga rättigheter. Såsom en afslatning af det hela uttalas en kraftig uppmaning til alla katoliker att sluta sig till detta program. Bland de talare, som yttrade sig under sammankomsterna, nämnas advokat Lingens, hvilken uppmanade till vallfarter till Frankrike, friherre von Frankenstein från Bayern, som hoppades att de preussiska kyrkolagarne skulle möta ett oöfvervinnerligt motstånd i Sydtyskland, och slutligen en medarbetare i tidningen Germania, hvilken förklarade, att katolikföreningar voro politiska föreningar och att deras uppgift var att fortfara med motståndet mot den nuvarande lagstiftningen. Efter Bismarck, yttrade han, är en liberal politik omöjlig i Tyskland; det återstår blott en konservativ, och denna kan föras af de män, som i riksdagens center kämpat med mod och kraft för författningen, sanning, rätt och frihet. Det väckte en synnerlig uppmärksamhet att församlingens ordförande, frih. von Loö, vid festmåltiden utbragte en skål för Österrike, för det land, från hvilket vi blifvit skilda utan vår egeniskuld, och med hvilken Vi hafva den mest lysande delen af den tyska historien gemensam, för det land, om hvilket den profetian gäller: Austria ultima in orbe erit. I detta yttrande se de tyska liberala tidningarne mötets kosmopolitiska karakter, och Nordd. allg. Ztg tillägger i en ledande artikel: Man vet nu hvad man kan vänta af denna sammansvärjning mot rikets frid och ro. Tydligast karakteriseras mötet genom resolutionen att riksförfattningen skall förkastas. Lyckligtvis är den dock så beskaffad, att den förmår värja sig sjelf och Tyskland mot ett parti, med hvilket vi utan tvifvel längre fram skola komma att sysselsätta oss ännu mera. Den franska nationalförsamlingen har sistlidna lördag lyckligt löst en af de frågor, som med mycken oro motsågos af alla och som Jlätt kunnat föranleda till en ministerkris. Det var frågan om märernas utnämnande. Inrikesministern Fourtou hade redan före behandlingen häraf förklarat, att regeringen vore besluten att hålla på sin rättighet att utnämna märerna och att den ämnade göra denna fråga till en kabinettsfråga. Vid nationalförsamlingens behandling af saken föreslog emellertid Classier, att församlingen skulle medgifva en förlängning på två år af den nuvårande lagen oin märernas utnämnande. Härmed förklarade sig inrikesministern nöjd. Att naturligtvis förslaget skulle väcka ett ofantligt motstånd i venstern kunde, man förutse, och detta inträffade ock, i det hela venstern röstade mot förslaget, hvilket likväl antogs med 358 röster mot 329. Ålla fraktioner af Tögern äfvensom imperialisterna röstade för förslaget. j Om Gambettas förhållande i den franska nationalförsamlingen meddelar Times korrespondent följande intressanta upplysningar: Det var icke fullt korrekt, då jag anmärkte att de uttryck; som Gambetta hade begagnat mot bonapartisterna, och hvarför han kallades till ordningen, icke hade några vidare följder för honom. Då presidentens tillrättavisning infördes i dagens protokoll, hemföll han i följd af den franska kammarens reglemente till böter, hvilkas belopp skall utgöra hälften af hans arvode för 15 dagar. Den glädje han hade af att säga Rouher och hans vänner sin mening kostade honom derför 187 frank och 50 cent., en betalning som knappast kan kallas för stor. Om en deputerad, som kallas till ordningen, ådrager sig censur, är straffet större. Han har då icke rätt att rösta, och har hans uppträdande varit mycket graverande, kan han till och med uteslutas ur församlingen. Detta sista straff användes dock blott vid de allra allvarligaste fall. Ministerkrisen i Grekland har såsom bekant slutat dermed att Bulgaris, som redan två gånger ingifvit sin afskedsansökan, åter åtog sig ministerportföljen på det vilkor, att deputeradekammaren skulle upplösas. Detta har nu skett; nya val äro utskrifna till den 7 och 11 juli, och den nya kammaren — den sjette sedan författningens antagande år 1864 — är sammankallad till den 6 augusti. Times korrespondent i Athen har i en artikel kastat en återblick på den långvariga ministerkrisen, hvarunder alla möjliga kombinationer försökts, men misslyckats, och icke mindre än 7 ministerer blifvit sammansatta och gått omkull. Korrespondenten söker orsaken härtill deri, att partimännen endast tänkt på huru de skulle kunna rycka makten till sig, men ej huru de skulle kunna sköta sina pligter såsom medlemmar af regeringen. Såsom exempel härpå anföres den ene af de fyra particheferna i nationalförsamlingen, Kommunduros, hvilken såsom vilkor för att han skulle öfvertaga bildandet af ett nytt kabinett fordrade rättigheten att afoch tillsätta alla embetsmän. Härigenom skulle naturligtvis all makt blifvit lagd i hans händer och han skulle hafva blifvit en konungarikets major domus. Då emellertid konung Georg uppmanade honom att i ett skriftligt memorandum affatta sina fordringar och detta blef bekant, fick man ögonen öppna för Kommunduros? planer, och hans förslag förkastades. I en ledande artikel af den 15 dennes uttalar Times, att då man ser det parlamentariska eländet i Grekland, kan man tvifla på att landet låter styra sig med nu gällande institutioner, men att det oaktadt författningen understödjes af folkets sympatier och att det, trots många stora brister, likväl skönjes ett icke ringa framsteg i landets utveckling. I den officiösa Provincial Correspondenz finnes en längre artikel om kejsar Wilhelms vistande i Ems, hvari det anmärkes följande: Kejsar Wilhelm skall i Ems åter träffa tillsammans med kejsaren af Ryssland. Det: är först och främst det personligt vänskapAT EE I . 1 RE KO JO