sågs såsom en så stor triumf. Ehuru de voro män af verld, fanns ingen ibland dem, som kunde fullkomligt dölja den öfverraskning och det missnöje, de erforo vid anblicken af en främling inom deras krets. Till och med den hurtige, glade och hjertlige prins Viana betraktade honom gång efter annan med sneda blickar. — Grefve Phaulcon är icke här? frågade henne prinsen, i det de begåfvo sig in i matsalen. — Nej, jag har det ledsamma uppdraget att framföra hans ursäkt, svarade hon honom. Han är olyckligtvig förhindrad att njuta äran af ers höghets sällskap. — Och denne främling — tillhör han vårt förbund, madame? frågade Viana vidare, i det han lutade sig intill henne. — Han är icke en af oss, men han är min vän. — Er vän, madame! utbrast prinsen med ett leende, som Erceldoune märkte, och ehuru han icke kunde höra de ord, af hvilka det åtföljdes, fattades han genast af ett bittert agg mot den förnäme kurtisören. En vacker titel i sanning, tillade Viana; men dock torde ingen manlig varelse, som kommit i åtnjutande deraf, nöja sig med densamma i längden. Han talade icke vidare om detta ämne; men Erceldoune såg i alla fall att här, likasom i Turkiet, hans närvaro var ovälkom