Dagens Nyheter – 23 juni 1874, sida 1

—— 000 mBåten stannade midt i grottan. Då han böjde sig fram, för att skåda upp tillljuset högt öfver dem, stannade hans blick för en sekund vid henne; — det syntes honom, som voro de båda skilda från jorden, och han hviskade, säkerligen omedvetet; — Ack! om Gud nu ville låta mig dö! Hennes ögon mötte hans; ingen tår förmärktes i dem, dock afspeglade de en djup rörelse. Hon lade för ett;ögonblick sin hand på hans panna, och beröringen var så mild, att den liknade en smekning. — Ack, för hvad som förtjenar att lefva hos oss fianes ingen död, sade hon. Sakta gled båten tillbaka ut genom templets förgård; och: de sågo åter den strålande solen, den lefvande dagen — de: befunno sig ånyo midt-i den profana verlden. — Är icke mitt tempel skönare, mera storartadt än de, som byggas af menniskor? frågade hon honom. Han såg på henne med en blick, som hon aldrig förr funnit hos honom. — Ni har i dag lärt mig hvad jag under hela min föregående lefnad icke begripit, yttrade kan. Och snart nådde dem de ljufva vällukterna från strandens träd och blommor,