stolar framför läktarne.. Furstinnan Metternich var äfven tillstädes och hennes toalett var mera extravagant än någonsin. Hon gick vid gretve Lauriers arm flera gånger förbi Mac Mahons läktare, utan att dock helsa på marskalkinnan, hvilket väckte allmän uppmärksamhet. På marskalkens läktare befann sig äfven en ung, vacker flicka. Hela verlden trodde, att det var marskalkens dotter, och man hörde mångfaldiga gånger ropas: Det är den blifvande kejsarinnan! Det mottagande, som kom marskalken till del, var mycket kallt. Då han visade sig på sin läktare, ljöd intet enda rop; man helsade ej ens, Marskalken sjelf hade en dyster u Syn och tog ej plats på framsätena. Endast Db and visade han sig, utan att detta dock framkallade den ringaste demonstration. Marskalkinnan Mac Mahon såg först helt belåten ut; men allmänhetens stora likgiltighet tycktes slutligen icke behaga henne, fastän hon tackade vänligt, då Isabella, blomsterflickan från Jockeyklubben, till henne öfverlemnade en praktfnll blomsterbukett. Bland de närvarande blef man äfven varse Mac Mahons son, som är elev i skolan vid St Cyr. Han befann sig i sin fars loge, under det hans lekkamrater, till största delen ett års frivillige, hade fått plats Åt sig anvisad på läktarens tak. Den första löpningen väckte endast ringa intresse. Kl. 4,10 började löpningen om de 100,000 frank. Fjorton hästar deltogoi densamma. Den första bortridningen misslyckades, och 25 minuter förflöto derför innan den första bästen bunnit fram till målet. Segrare blef den enuelska hästen Trent. Resultatet upptogs mycket lugnt, utan alla vidare opinionsyttringar. När förr en engelsk häst vann, brukade fransmännen svära och engelsmännen jubla. Men denna gång förhöllo sig engelsmän och fransmän fullkomligt lugna, och en grafvens tystnad rådde öfver nästan hela Longchamps. Marskalkinnan Mac Mahon tycktes blifva högligen förtörnad öfver den engelska hästens seger. Hon kastade harmsen sin solfjäder i golfvet. Hon hade kanske trott att, om den franska hästen segrade, samma hyllning skulle komma marskalken till del, som man vid ett liknande tillfälle egnat Napoleon III. Efter Trerts seger lemnade marskalken och marskalkinnan Longchamps och afvaktade ej den sista. löpningen. . De reste, utan att någon demonstration egnades dem. Trefaldigt sjelfmord. Förnågra aftnar sedan infann sig en 40-årig dame med två flickor om 19 och 24 år, alla väl klädda, på Hötel Kummer i Wien och begärde ett rum, hvilket äfven anvisades dem i fjerde våningen. Följande dägen gingo de ut, men kommo snart tillbaka, intogo i hotellets matsal en anspråkslös middag och begåfvo sig åter upp på sitt rum. Omkring kl. half 4 hördes trenne skott, hvilka följde raskt på hvrandra och derefter ett fjerde, alla kommande från de nämda fruntimrens rum. Man skyndade dit. Dörren var stängd och måste uppbrytas. Ett förfärande skådespel möter de inbrytandes blickar... Alla tre fruntimren lågo döda på golfvet, hvardera med en pistol i den. hårdt knutna handen och alla med genomborrade hufvuden; den äldsta flickan hade till och med två skottsår. De tycktes alla hafva skjutit vid ett gifvet tecken. Modren och den yngre dottern dogo genast. Icke så den äldre af flickorna. Fastän dödligt sårad, lefde hon ännu en stund efter de andra och hade det förtviflade modet att släpa sig till en nära stående säng, med dennas lakan aftorka det ur pannsåret rinnande blodet, derefter taga från bordet en af de i en liten ask tillredda liggande patronerna, åter ladda pistolen och jaga en andra kula genom tinningen hvarpå den förlossande döden följde. ullkomligt mörker råder om de olyckligas börd och namn. Men deras drägt och fina, hvita händer förråda, att de sett bättre dagar. De egde inga juveler eller penningar och hade kommit till hotellet utan de ringaste packsaker. Petrarcas .femhundraåriga minnesfest kommer. att med stor högtidlighet firas i Avignon. Ehuru programmet för festligheterna ännu icke Plitvit offentliggjordt, meddela dock de sydfranska tidningarne den underrfättelsön att festen skall komma att blifvå särdeles lysande samt få en öfvervägande nätiohel prägel.