Dagens Nyheter – 22 juni 1874, sida 1

— I min ödsliga skogsbygd derhemma i Skottland, yttrade han, känner jag, likasom här, fullkomligt, huru skönt det är att vara fri. Ehuru de nejder, som sett min barndom förflyta, äro mycket ofruktbara, långtifrån så vackra, så angenäma för främlingen som — många andra, skulle ni icke vilja se dem?... Han var icke riktigt säker på rösten, då han uttalade de sista orden. Han tvekade, han var: upprörd. Han tänkte på sina fiders glans, som försvunnit, på den makt, rikedom och ära, Bom en gång varit fästade vid håns namn. Hvad hade han att bjuda henne, som hon kunde anse sig värdigt? — Ni älskar friheten? utbrast hon helt plötsligt, likasom vaknande ur sina drömmår. Skulle ni anse en synd, som begås för ätt vinna denna skatt, kunna rättfärdigas eller försvaras? 1 — Rättfärdigas? — Ja, rättfärdigas! sade hon med otålighet. Huru! ni känner verlden så väl, och vet icke att brott mången gång förekommit, som höedrat den af hvilken de föröfvats, samt dygder lika föraktligå som den. egoism hvarifrån de utgått. Hvad var väl Cordays brott — hvad var Robespierres dygd? Svara mig. Hvilkendera af dessa personer ställer ni högst i moraliskt hängeende? En rodnad utbreddö sig öfver hans kinder;