-— 010 -— honom ifrån sig, såsom vore hon en pestsmittad varelse — hvarför, då han ville vistas i hennes närhet, det ålåg henne att drifva honom derifrån. Hennes heder, hennes samvete, hennes förstånd svarade med en annan fråga: hvarför låta honom nära ett hopp, som aldrig kan förverkligas? Men hennes bjerta förde hans talan med framgång — hon var således svag för honom. En suck undföll henne; och hon utbrast: — Nåja, må det då så vara, eftersom ni vill det — för i dag åtminstone. Ni stannar på Capri? Har vi frukosterat? — Ja, jag tackar — i en fiskarkoja dernere vid stranden. — Det måtte ha varit en mycket tarflig måltid. Jag vet hvad den capriotiska kosten brukar bestå utaf — litet rökt makrill och några torkade lökar. Kom in! Han lydde henne och för stundens sällhet glömde ban allt annat. Hon handlade mycket orätt, då hon på detta sätt åter gaf ny näring åt den eld, som flammade i hans inre; men det hade verit särdeles svårt för henne att handla annorlunda. Hon var van att herska, van att följa sina egna nycker, utan att behöfva stå till ansvar inför någon. Hon kände verlden så väl, att hon var mätt derpå; hon hade redan hunnit tröttna vid sina politiska bunds förvandter och vanliga umgängesvänner, hon