I EN var nästan trött på sig sjelf. Derför behagade henne i hög grad såväl Erceldounes anspråkslösa okonstlade personlighet — så olik alla andra, med hvilka hon kommit i beröring — som ock den ridderliga hyllning han egnade henne. Hon hade genomskådat honom, och vid inblicken i hans själ hade hon funnit något för henne alldeles nytt, någonting friskt och godt, som icke kunde undgå att kraftigt slå an på henne. Det förhåller sig verkligen så här i verlden, att en fullt hederlig man alltid gör ett angenämt intryck hvar han visar sig — i synpnerhet hos den, som har den olyckan att i allmänhet omgifvas af menniskor, som icke äro hederliga. Erceldoune tillbragte flera timmar ensam med sitt bjertas herrskarinna. Redan ringde klockorna till aftonsången, och man såg grupper af solbrända bondqvinnor, enhvar med sin silfver-spadella i håret, begifva sig till S:ta Maria del Mares kapell. Idalia reste sig upp och följde dem med ögonen. Hon erfor en känsla nästan af afund, när hon betraktade dessa enkla, oskyldiga menpiskor, gom ännu hade tillfyllest af sin barnatro. — Kanske är det lif, gom dessa naturbarn föra, någonting att afundas? sade hon snarare till sig sjelf än till honom. Deras stolthet tillfredsställes genom en hårpil af silfver; deras samvetes varningar förestafvas