oo OSS i en hög grad fördunstat; mycket, som hon fannit ljuft, började eynas henne bittert; ty — hon var icke fri. Likasom den Palmyriska drottningen, kände hon fjettrarne under purpurn, de gyllene kedjorna, gom hon bar, förekommo henne såsom symboler af fångenskapen; och dessutom hade hennes samvete vaknat samt ville icke vidare inslumra. Omsider steg hon upp; hon visste, alt många skulle komma att besöka henne under dagens lopp, och bon var för öfrigt ingen vän af drömmar eller en gagnlös ånger, Med hunden vid sin sida gick hon långsamt — ty värmen var nu som störst — tillbaka till sitt hus. Just som hon skulle vika af vid hörnet för att komma till främre sidan af villan, fick hön höra raska steg; och i nästa ögonblick stod Erceldoune framför henne. Ingendera parten var beredd på att mötas just nu; och naturligtvis var det omöjligt såväl för henne som för honom att straxt tänka på någonting annat än de ord, hvarmed de så sent på natten skilts från hvarandra. Öfver hang solbrända ansigte spred sig hastigt en mörk rodnad. Hennes kinder deremot bleknade lika hastigt; och måhända för första gången svek henne denna presence desprit, Bom eljest alltid, äfven vid de mest kritiska tillfällen, brukade sätta henne i stånd att dölja sina