Dagens Nyheter – 20 juni 1874, sida 1

känslor. Hon stod tyst under det han bugade sig för henne. — Madame, ni gaf mig ert löfte att få besöka er; jag hoppas att ni derför icke nu vägrar mottaga mig. Orden uttalades i en mycket höflig, ceremoniös ton. Hon hade förbjudit honom att yttra sig på annat sätt; men hvad munnen sålunda noga förteg, derom sqvallrade ögonen-— han kunde icke hjelpa det. — Jag bryter ej mina löften, svarade hon vänligt; och — ni. skall icke heller göra det. Bor ni på Capri, eftersom ni är här så tidigt? Han såg på henne med en bönfallsnde blick, som rörde henne djupare än några ord skulle förmått. — Så länge jag har styrka att hålla mitt ord skall jag också hålla det. Jag vågar icke säga, om min styrka kommer att räcka länge — ni sätter den på ett för hårdt prof — Gud allena vet, huru hårdt! Hon svarade icke straxt, utan fortsatte gin gång. — Förlåt mig — jag sätter den icke på något prof alls, yttrade hon efter ett ögonblick. Jag har blott upplyst er om de vilkor, hvarunder vår vänskap kan fortfara. Jag har också sagt er, att det varit bättre, om den straxt afbrutits. Detsamma säger jag nu. Det låg vida mera melankoli än köld i